Jag jobbade extra i en mindre livsmedelsaffär i Uppsala för något år sedan. Trots att det fanns en skylt med öppettider precis bredvid ytterdörren verkade många kunder inte inse att de kom precis innan eller efter stängning. Butiken stängde 18.00 och efter att ha jobbat sedan 9.00 vill ju gärna få stänga i tid och gå hem.
En kväll kom en kvinna in 17.55, högg till sig en kundkorg och började strosa runt affären. Det verkade verkligen som hon stannade och tittade på VARENDA vara i hela butiken. Klockan 18.00 började jag lite diskret fråga om hon ville ha hjälp med något, var på hon svarade något i stil med att hon skulle ha lite saker men kunde kolla själv, för det var så mysigt att strosa runt i vår butik…
Efter ytterligare fem minuter började jag stänga butiken lite diskret – ta in gatupratare och liknande, stänga av lamporna i kylarna och annat som borde ge en liten vink. Det gick till och med så långt att jag började räkna samman kassan (väldigt högjutt).
Klockan 18.20 släntrade kvinnan fram till kassan och drämde upp sin korg på bänken. Medan jag slår in varorna ser sig kvinnan om i butiken som om hon undrar varför det är så lite folk. Jag säger priset och tar betalt, hjälper kvinnan att packa sin kasse.
Kunden: Hur dags stänger ni idag?
Jag: Eh, klockan sex…
Kvinnan: Och vad är klockan nu då?
Jag (lite ursäktande och trött på samma gång): …Tjugo äver sex…
Kvinnan: Nämen oj! Då hade jag visst tur då! (rycker åt sig sin kasse och går)
Jag varken hann eller kunde få fram ett svar utan stod bara kvar och stirrade. Vad hände med ”Nämen oj förlåt att jag har tvingat er att hålla extraöppet” och ”Oj, då kanske jag skulle ha skyndat mig…”?
/MissC