Får en kund som vill ha en vägbeskrivning till Skara Sommarland:

Jag: Javisst vart befinner du dig nu då ?
Kund: Ja jag ligger på motorvägen påväg mot Sundsvall.
Jag: Jaha? Men vart åkte du i från då ?
Kund: Från Stockholm så klart.
Jag: Jaha, men… Skara… det ligger söderut.
Kund: Vad fan säger du .. du skojar? Jag är ju för fan halvvägs till Sundsvall.

Skara ligger 490 km från Sundsvall.

I mitt jobb som nummerupplysare hör det inte direkt till ovanligheterna att man får prata med äldre människor som inte hör ett dugg av vad man säger. Att försöka formulera informationen annorlunda hjälper inte alltid heller:

- Hej, jag skulle behöva mobiltelefonnumret till XXX.
- Tyvärr så hittar jag bara ett fast nummer till personen.
- Va, har han bara en fax säger du?
- Nej, en FAST telefon! Ett hemnummer!
- Va, hemligt nummer?!

Jag sitter i kassan en lönefredag, och det är helt vansinnigt mycket folk. Helt plötsligt börjar mina kvitton se lite underliga ut, delar av ord och siffror är lite ljusare än de andra, men eftersom man fortfarande kan se vad det står på kvittot och köerna är evighetslånga struntar jag i att kolla vad det är som är fel.

En kvinna har precis avslutat sitt köp, summa runt 80 kronor, och har fått tillbaka växeln på sin hundralapp. Jag håller för fullt på med kunden efter henne, när hon håller fram kvittot och säger: “Nu måste det väl ha blivit något fel här? Titta så mycket jag har fått betala“. På kvittot har nämligen kronraden försvunnit, så det enda hon ser är öresraden.

“90 kronor för mjölk, 76 för några äpplen, 50 för tvål, 42 för en gurka, 89 för potatisen, 50 för ett paket cigg… det är ju alldeles åt helvete för mycket! Jämt ska ni försöka lura en!” säger hon triumferande och vänder sig mot resten av kön.

Till saken hör att hon – vilket hon påpekar varje gång – ALDRIG har mer än en 100-lapp i plånboken, “av säkerhetsskäl“. Det hjälper inte att jag påpekar att hon bara gav mig en hundring, och att hon alltså inte kan ha betalt de summor hon påstår att jag har angett. Efter många om och men inser hon att jag talar sanning och ger sig iväg med ett “Ni luras jämt“.

Jag rengjorde kvittoskrivaren efter det.

Jag jobbar som kassörska på IKEA där mer än hälften av kassorna är “Endast kort”-kassor då ca 80% av våra kunder betalar med kort. En folkfylld lördag utspelade sig följande mycket roande scen:

Kvinna, 40+ (precis kommit fram i kassan): Jag har bara den här varuhusordern att betala, men jag har bara kontanter!
Jag: Jaha… men det här är en kortkassa.
Kvinna: Men det finns ju ingen personal som informerar om det!
Jag: Jo, det står ju på den stora gula skylten här och dessutom ropar de upp i högtalarna några gånger om dagen vilka kassor som är kortkassor.
Kvinna: Men det har INTE jag hört!
Man (packar sina varor): MEN DET ÄR VÄL BARA ATT LÄSA!