Jag jobbar i en affär där vi bland annat säljer möbler. Det kommer in en gammal farbror och ber att få hjälp av fröken, dvs jag.

Vi går bort till hyllorna där vi har våra skumgummimadrasser och bäddmadrasser..

Han tittar lite bekymmersamt på hyllorna och frågar: Är det här de enda våningssängarna ni har?

Jag förklarade att det var våra butiksinventarier och gick och visade honom våra riktiga våningsängar istället…

/Annika

Jag jobbar på en bensinstation, och då får man stå ut med mycket. Jag svarade i telefonen en dag och kände igen en av våra stammisar i andra änden:

K: Jag var inne för ett par timmar sen och köpte en påse potatis.
J: Ja, det kommer jag ihåg.
K: (Väldigt upprörd) Nu skulle jag fixa till maten och ser att det är några trådar på potatisen!
J: Det är nog lite groddar bara. Det är inget farligt, bara att skala bort!
K: Men så ska det väl inte vara?!
J: Men… det är absolut inte farligt. Det kan bli så ibland, men om du vill kan du ju komma ner och byta din påse.
K: Jag har sex mil in till stan, så det går inte! Och jag är hungrig nu!
J: Jaja, okej. Vad vill du att jag ska göra då?
K: (tyst en liten stund) Du får köra hit en ny påse, och kolla innan så det inte växer trådar på den!
J: Tyvärr kan jag inte lämna butiken och köra 6 mil för att byta en påse potatis det inte är något fel på.
K: Jag blir vansinning! Ingen service till era stamkunder alltså?
J: Tyvärr… ta med dig potatisen när du kommer nästa gång så kan du få pengarna tillbaka.

…innan jag talat färdigt hade jag fått luren i örat.

Hon kom tillbaka ett par dagar senare, men sa inte ett knyst om potatisen.

Jag jobbar på en bensinmack och har upptäckt att en del kontant-kunder har gjort det till en sport att tanka för 100 kr och 24 öre. På så vis avrundas beloppet nedåt till 100 kr. En dag hade en kund hamnat på 100 kr och 27 öre.

Jag: Det blir 100 kronor och 50 öre, tack!
Kunden: Men den bjuder du väl på? 50 öre är ju så lite…
Jag: Det blir 101 kronor, tack…
Kunden: Men vad tusan säger du? Nyss blev det ju 100 kronor och 50 öre?!
Jag: Men du bjuder väl på 50-öringen? Det är ju så lite…

Kunden betalade, men hade ingen 50-öring utan bara en krona. Han skulle prompt ha tillbaka sin 50-öring i växel….

/Mack-Micke

Visst är det märkligt, just det här att alla ska handla i sista minuten?! Jag jobbar i en butik i en liten stad. Den har funnits i 11 år på samma ställe, med samma öppettider som det alltid varit.

Helgerna jobbar vi 10-14 och 11-15. Då vi inte har betald övertid så vill vi jättegärna stänga butiken vid stängningsdags, ja iallafall serva klart kunderna som väntar på hjälp, men en del dagar är bara för lika varann, det slår aldrig fel.

Den här lördagen hade jag bråttom hem dessutom, det var massa kunder i butiken. vi jobbade på så fort det bara gick och jag såg hur klockan blev 5 över, 10 över, kvart över och självklart när klockan är 20 över står det någon och slår på dörren och rycker i den. När jag ska släppa ut min sista kund går jag och låser upp dörren. Jag möts av en skitförbannad tant i 50-års åldern (och jag vet att hon är stamkund och mycket väl vet våra öppettider)

- Jag ska BARA ha det och det och det.

Jag svarade att klockan var tjugo över två, det är stängt, du får komma tillbaka imorgon, vi har öppet då.

- Jaaa, men jag ska bara ha det och det.
- Jo, jag förstår det men tyvärr så har vi stängt.

Nu är hon mer än lovligt arg och börjar härja på mig. Så jag svarar henne lite lugnt att jag vet att hon brukar handla hos oss, och att våra öppettider alltid varit dessa. Vi stänger klockan två, det vi gör nu är att försöka hjälpa de kunder som varit i butiken sen innan vi låste.

Det jag får till svar är något i stil med att jag minsann inte skulle va så otrevlig. Sen avslutar hon det hela med att ställa sig på parkeringsplatsen och skriker och svär.

Ibland frågar jag mig hur det kommer sig att jag valde just serviceyrket.

En sommardag kommer det in två medelålders kvinnor och vill reklamera ett par jeans som de sade sig ha köpt för endast 2 veckor sedan och som redan hade gått sönder.

När det var så uppenbart att de bara ville ha pengarna tillbaka efter ett år kunde jag inte bara stå därså jag sade lugnt:

B: När köptes dessa byxor sa du?
K: För två veckor sedan.
B: I den här butiken?
K: Ja, för två veckor sedan.
B: Har du kvittot? Det underlättar för oss se exakt när de köptes och kostnaden på dem.
K: Nej jag har inte kvittot kvar. De kostade ungefär en åttahundra.

(Till saken hör att vi i vår butik inte har dyrare jeans än fyrahundranittionio kronor och den här modellen kostar bara trehundranittionio)

B: Okej, jag säger inte att ni inte har köpt de här men jag känner tyvärr inte igen modellen alls och har fått för mig att det är fjolårets modell.
K: Nej jag köpte de här för två veckor sedan (hon pekar mot en liknande, men mörkare, modell)
B: Det där är samma modell men detta är årets version och som du ser så är det annan slitning och färg. Det lättaste vore om du försökte hitta kvittot hemma så du kan få rätt summa pengar.
K: Men jag har inte det hemma och som du ser är det sömfel på den och jag är säker på att den kostade trehundranittionio.
B: Tyvärr kan jag inte ge dig pengarna tillbaka eftersom jag inte vet hur mycket du har köpt dem för, och det högsta jag kan erbjuda är fyrtionio kronor som är de lägsta priset vi har för våra jeans på rean. Men som sagt, leta upp kvittot hemma så kan vi ordna så du får rätta summan tillbaka.

Kvinnan mumlar fram något otydligt och går därifrån med sin vännina, sur för att hon inte fick som hon ville.

/Kobra