Jag satt i kassan när det kom i en tjej och en kille, båda såg ut att vara runt 18. De kom fram till kassan och började ta ner ett par olika sorters paket cigaretter när tjejen plötsligt säger:

- Jaha, vilka sorter var det mer vi skulle ha?

Båda blev mycket upprörda när jag nekade till köp, eftersom de väldigt tydligt handlade åt andra. Antagligen trodde killen att jag skulle ångra mig när han slängde ur sig:

- Då går vi till konsum istället, de kollar aldrig legg!

/Maria

Jag sitter i forskarsalsexpeditionen och håller på att hjälpa en forskare och läsa svårtydd text då jag ser en äldre man utanför glasdörrarna. Han vinkar som för att jag ska komma ut. Jag ignorerar honom. Vill han något så får han komma in till expeditionen som alla andra! Efter ett tag förstår han det och parkerar sig framför disken och säger med uppbragd stämma:

- Ja, jag har ringt hit men ni har ju bara upptaget!
- Jaha, okej.
- Du! Det är inget ord!
-  Va?
- ”Okej” – det är inget ord. Har du slagit upp det i en ordbok? (mannen är röd i ansiktet av ilska)
- Det har jag aldrig behövt eftersom jag använder ordet ofta och vet vad det betyder. Vad var ditt ärende?
- Det är det värsta ord jag vet! Jag vill titta på kartor från 1600-talet.
- Jaha, över vilken ort?
- Veberöd
- Ja, jag ska söka i datorn så får vi se.
- Nej, jag kan ingenting om datorer!
- Nej, men jag visar dig.
- Jag vill bläddra.
- Det går inte. Vi har över 100 000 kartor och ritningar så vi måste ha ett söksystem.

Detta hände mig för ca 15 år sedan när jag jobade extra på skiv-/elektronikavdelningen, men jag kommer aldrig att glömma det.

En man kom in med två batterier och säger att han behöver två nya till sin kamera. Jag plockar fram två Duracell:

Kunden: Nej, inte sådana det ska var sådana här.
Jag: Just det märket har vi inte, men det går bra med dessa.
Kund: Är du säker på det?
Jag: Ja det är samma storlek.

Kunden tittar på batterierna, vrider och vänder på dem och forsätter:

Kund: Men det här går ju inte det är ju två plusbatterier.
Jag: Va?
Kund: Men det ser du väl det står ju + på båda två, man behöver ett + och ett – för att kameran ska fungera!
Jag: Aha, men det är ju plus i ena änden och minus i andra.
Kund: Nej, det här är två +batterier, jag ser inget minus någonstans.
Jag: Alla batterier har en plussida och en minussida. Änden med den lilla knoppen är plus och den andra minus.
Kund: Du ljuger, jag ser ju att det är två plusbatterier!
Jag: Man behöver ju inte sätta ut minus om man…
Kund: Jag vill nog prata med någon annan, du är för ung för att förstå dig på det här.
Jag: Tyvärr är de andra på fika, men du måste tro mig.
Kund: När kommer de andra tillbaka?
Jag: Om så där 10 minuter.
Kund: Ja, då kommer jag också om 10 minuter så hinner jag dessutom hem och hämta min kamera så ska du få se att det inte funkar.

Jag trodde det var dolda kameran! Gubben kom tiibaka när jag var på fika. Kollegan satte i batteri till honom och sedan såg jag aldrig honom mer!

Jag var själv på jobbet. Mycket att göra dagarna efter jul. Vi hade ställt upp mysiga julgransdekorationer med ljus på vår disk precis intill serveringen där kunderna sitter och fikar. Jag är i diskrummet när det plötsligt luktar bränt.

Jag tittar över axeln och ser att hela juldekorationen brinner för fullt. Kunderna sitter helt obesvärade och fikar medan eldsvådan tar vid.

Av allt att döma har det brunnit ett tag, men ingen av kunderna har rest sig för att säga till mig. De dricker kaffe i lugn och ro medan jag släcker branden med en fuktig trasa.

När man jobbar på ICA i student- och forskargettot i Lund får man vara med om många minst sagt avvikande kunder, för att inte nämna de internationella besökarna som är frekventa besökare hos oss. Detta hände mig igår:

”Where do you have cards?” frågar en man.
”Cards? What kind of cards, postcards?” frågar jag.
”Ehh…no, CARDS.”
”?”
”To eat. With milk!” säger han lite irriterat och demonstrerar vad han menar genom att föra handen till munnen och låtsas äta.
”Cards to eat? Do you mean bread?” frågar jag mer och mer förvirrad. Är det min engelska det är fel på?
Mannen suckar frustrerat som om cards vore det mest vanliga i världen:
”No! Cards, Milk-cards!”
Jag tittar frågande på honom. ”Milk cards…?”
”Yes!”
”I’m sorry, I don’t understand…” säger jag, varpå mannen vänder och går in i butiken igen. Fem minuter senare kommer han tillbaka utan att köpa någonting.