Varför tror alla kunder att de är så roliga? Vi har cashguard och nio av tio gånger måste kunden säga ”jackpott” eller ”vinst varje gång!” när växeln åker ner…

Men min personliga favoritkommentar att hata är:

Jag: Det blev hundratjugosju och femtio!
(Kunden drar sitt ica-kort, rabatterna dras och det blir en ny totalsumma)
Jag: Då blev det hundrafem och femtio istället!
Kund: Haha, ska jag dra kortet igen, haha, då blir det ännu billigare, haha!

Jag ler trött och skrattar artigt för hundrade gången åt det dåliga ack så dåliga skämtet. Kunder är ett konstigt släkte…med dålig humor…

Jag sitter i kassan då det kommer fram en lite finare dam med storstadsdialekt och frågar:

- Men alltså, finns det inte någon Vicks Blå?
- Jovisst, det hänger därborta, visar jag.
- Jaa va bra, för jag har letat jättemycket. Men så tänkte jag att det kanske inte finns Vicks Blå här ute på landet.

Jag tar ett par djupa andetag och börjar slå in hennes varor i kassan. I mitt huvud dyker det upp en bild där jag ser mig själv jobba i en lanthandel ungefär som i filmen Änglagård.

Mycket får man vara med om när man jobbar i butik, och denna historia utspelar sig i postavdelningen.

En man kommer med en avi i ett annat namn, han säger att han ska hämta ut sin frus paket. Avin var inte påskriven av frun och han hade inte heller med sig sin legitimation, så det spelade ingen roll hur trovärdig han var, reglerna är sådana att han då inte kan få ut paketet.

Han blev skitsur när jag förklarade hur landet låg och undrade om det verkligen var meningen att han skulle behöva åka ända hem igen?

Jag: Tyvärr. Annars går det bra att hämta paketet nästa gång du kommer in.
Han: Men va fan, fan vad onödigt, då har ju jag åkt hit i onödan! Måste det
vara så jävla noga.
Jag: Reglerna är ju till för att skydda er kunder, för att garantera att det är ni
som får era paket!
Han: Men kom igen, gör ett undantag!
Jag: Då är ju själva regeln helt meningslös!
Han: Men va fan!!!
Jag: Tyvärr, det är inte mina regler men jag måste följa dem.

Han rycker åt sig avin och skriker:

-DIN JÄVLA PARAGRAFRYTTARE!

…och stormar sen ut ur butiken. Där fick jag för att jag bara gör mitt jobb… Tacksamt.

Vi har även blivit post nuförtiden. Kunder har lite svårt att förstå att det inte är vi som bestämmer postens regler. En kund som visserligen handlar ofta hos oss blir sur för att jag ber om legitimation, vilket man måste när man hämtar ut paket. På den tiden hade vi en ”känd”-ruta vi kunde kryssa i på datorn så slapp de visa legitimation men kravet för det var att vi verkligen kände dem, den här kunden kunde jag inte ens namnet på!

Hon säger att hon ju jämt handlar hos oss! Jag svarar att jag vet det, och självklart känner jag igen henne men jag inte vet vad hon heter eller var hon bor för den delen. Hon verkar bli sur över det men det är då min kollega som sitter i kassan räddar hela min dag:

Hon säger: Vet du vad VI heter?

Kunden blir tyst en stund och inser sen att det gör hon ju inte och hämtar skamset sitt leg!

Det var runt en halvtimme före stängning då en äldre dam kommer in och bara måste ha ett reklamblad för hon ville se vad som var billigt. Jag lånar ut mitt från kassan och hon ställer sig och läser det noggrant vid bandet.

Först frågade hon om jag hade smakat en viss glass, oc jag svarade sanningsenligt att jag aldrig hade smakat just den glassen. Då kunde hon inte köpa den, för hon måste ju veta om den är god. Sedan frågade hon varför vi aldrig hade fisk på extrapris. Vi har ju t.ex två alaska pollack för 25 kr den här veckan!

”Ohnej, det duger inte för mig förstår du!”, svarade kunden som om jag just givit henne den värsta förolämpningen i världen. Hon fortsätter med att fråga vad vi tar för kilopris för ryggfilérna av torsk. Svarar att jag inte vet men att det står på etiketten om hon går och kollar, för jag kan tyvärr inte lämna kassan.

Återigen blir hon grovt förolämpad och undrar varför jag inte kan det! Känner att det är läge att faktiskt försvara mig så jag säger att det är omöjligt för mig att ha allt i huvudet när vi faktiskt har 10.000 varor i sortimentet. Hon informerar mig om att när hon jobbade i butik så kunde hon minsann allt! I mitt stilla sinne tänkte jag på svar som ”att det var ju inte så konstigt lilla damen för på artonhundratalet fanns det väl bara smör, sill och ost att behöva komma ihåg kilopris på” men jag sansade mig och ropade på min kollega i högtalaren istället och bad henne gå och kolla det jävla kilopriset på torskhelvetet så jag skulle bli av med damn någon gång.

Min kollega kommer tillbaka och damen säger med försök till lidingö-dialekt att hon minsann är utskickad av svenska handelskammaren för att jämföra kilopris. Där gick min gräns, jag bad min kollega att byta av mig och gick ut på rökpaus!