Klockan är just innan stängning på mitt förra jobb i en second hand butik och en tjej i 18-årsåldern kommer in och köper några kjolar och ser väldigt nöjd ut. Hon betalar och går ut, jag låser dörren och börjar slå ut kassan.

Det dröjer inte många minuter innan jag har en förbaskat sur kvinna i telefonen som är stormtokig över att jag låtit hennes dotter handla kläder. Dottern har faktiskt ätstörningar och har blivit lämnad ensam hemma under helgen, och nu har hon handlat upp alla sina matpengar!

Jag hade alltså bidragit till hennes ätstörning och fått henne att må så mycket sämre, hur KUNDE jag sälja kläder till henne?

Hon hann även predika om hur okänslig och dumma vi ungdomar är, berätta sin livshistoria och berätta hur hemsk dotterns ätstörning är och huuur tragiskt det var att jag sålde kläder till en ung tjej med ätstörningar.

Så kan det gå!

Jag står i kassan på klädavdelningen och håller på att expediera en medelålders kvinna. Hon säger inte ens hej och verkar väldigt blyg. Då kommer det in en ung kille med en stor väska:

Han: Kan jag ställa den här, så jag slipper släpa på den i affären?
Jag: Ja, visst.
Han ställer den vid mig och går.

Kvinnan som jag håller på att expidera tittar plötsligt mig i ögonen och säger:
”Det är en bomb i väskan!”
Jag fryser till is och säger:”Vaa?”
Hon: ”Nä jag skojade bara” (inget leende eller nåt som styrkte det hon just sa)
Sedan går hon.

Jag suckade av lättnad när killen kom tillbaka och hämtade sin väska

/Tina

När jag kommer för att börja mitt skift i kassan stänger jag kassan åt den som slutar och säger till personerna i kön att ”Jag öppnar den där kassan (pekar på den nya kassan) så vi flyttar hela kön dit”.

En man som står först i kön blir helt vansinnig och börjar gapa och skrika på mig att han har stått i kö och han tänker inte ställa sig i kö på nytt. Jag försöker förklara att han står forfarande först i kön, att jag bara flyttar kön till min kassa.

Efter massa gapande och skrikande inser han vad jag sagt och går bort till kassan jag pekat på.

Jag jobbar i en ICA-butik. En kväll ringer en kollega mig på telefonen och ber mig komma till kassan. En kvinna står precis brevid kassan och jag går fram till henne för att se vad saken gäller.

Kvinnan berättar att hon inte hade fått rabatt på laxen som hon hade köpt. Det skulle visst vara ett fryst paket med 4 laxbitar för 39:90 kr och detta hade hon fått hem i veckans annonsblad. Jag kollade i både dator och reklamblad men kunde inte hitta någon sådan. Hon hade dock inte med sig erbjudandet som bevis men kunden gav sig inte och efter flera minuters argumenterande valde jag att ge henne rabatten trots att jag inte kunde hitta erbjudandet.

Någon timme senare ringer åter min kollega från kassan och ber mig komma dit. Vem är det inte som står där om inte samma kvinna som tidigare. Hon ursäktar sig för tidigare och jag står där som ett frågetecken tills kvinnan säger:

- Förlåt, erbjudandet var från Hemköp.

Jag jobbade som teknisk support för ett bokningssystem som användes av resebyråer runt om i Sverige. Det var inte helt ovanligt att säljare hörde av sig för att de glömt bort sitt lösenord och då gick jag in i databasen och plockade fram det. Ofta handlade det bara om att de skrivit versaler med gemener och vice versa.

Ibland roade jag mig med att sitta och läsa vad folk hade för lösenord. Absolut vanligast var namn på barn och husdjur. Stack av gjorde lösenordet som en äldre kvinnlig norrländsk säljare hade valt ”jagvillknulla”.

Det var en kvinna jag pratat med ganska många gånger eftersom hon ofta glömde bort hur hon skulle göra och hon var en riktig gnällkärring.

Fan flög i mig och jag ändrade första bokstaven så att det blev ett J istället för ett j. Sedan väntade jag med spänning på att hon skulle ringa och säga att hon inte kom in i systemet. Det gjorde hon aldrig och inga fler bokningar gjordes från hennes konto, bara från hennes kollegors.

/Pandora