Jag arbetar på en restaurang. Alldeles nyligen hade jag en gäst som satt ute och drack öl. En liten stund innan stängning kommer han in med sitt tomma ölglas och 20 kronor.

Mannen: Fyller du på lite mer öl för denna (slänger fram 20-lappen)….

Jag tänker att jag väl kan vara snäll och göra det även om det inte är helt riktigt,  och fyller upp glaset till hälften ungefär.

Jag: Så, det blir bra va?
Mannen: Nej, fyll på fullt du!
Jag: Jahaa.., och fyller på hela glaset och tänker att jag väl fattat fel.
Jag: Ja, det blir 49:- då (fullpris)
Mannen: Men det har inte jag!
Jag: Nehe. då kan du tyvärr inte köpa en halv liter öl…
Mannen: Det var då själva FAN!

Han går argt därifrån och smäller igen dörren.

Bör väl tillägga att detta var en typisk kostymnisse i 40-årsåldern. Vi skrattade gott åt detta på jobbet.

För några år sedan bodde jag i Visby, och jobbade på en lunchrestaurang i en fabrik. Vi i personalen serverade dagens lunch över disk, ungefär som i en gammaldags skolmatsal.

En dag kommer en gubbe och ska köpa sin lunch. Han vill ha dagens fisk, så jag tar en tallrik och lägger upp mat till honom. När jag ska räcka honom tallriken tar han plötsligt ett hårt tag om min högerhand. Han ser att jag har tatueringar på insidan av båda handlederna.

Han håller kvar min högerhand i ett bestämt grepp, flinar och säger ”Ja du lilla gumman, är det här för att du ska kunna skilja på höger och vänster?”.

Jag får totalt hjärnsläpp och hör hur min mun svarar tillbaka ”Nej du gubbe, riktigt så gammal att jag behöver sånt är jag inte ännu, men jag förstår att du är det”.

Gubben släpper min hand, tar sin tallrik och går därifrån utan att säga något mer.

/JD

Jag jobbade som servitris på en restaurang i en stadsdel dit inga turister någonsin letade sig fram. De flesta av våra kunder var stamgäster av den typen att man visste precis vem som skulle ha vad, vem som ville ha tandpetare efter maten och vem som alltid lade fem pund i dricks.

En av de gäster jag gillade minst var en ganska alkoholiserad kvinnlig jurist, som brukade komma in någon gång per vecka. Hon hade varit regelbunden gäst sedan minst tio år tillbaka och var jättetjenis med ägaren. Ibland var hon jättetrevlig och ville prata om sina hästar, ibland låtsades hon att man inte existerade.
En sen kväll satt hon och hennes manliga sällskap ensamma kvar i lokalen. De hade sänkt ett par flaskor vin och jag satt på en stol bakom baren och väntade på att de skulle be om notan så att jag kunde få gå hem (jag hade inte lov av ägaren att sparka ut stamgäster, även om det var efter stängningstid).

Hennes sällskap säger ”Nej, ska vi gå? Har du betalat?” , varpå jag säger ”Nej, det har hon inte, men jag har notan klar här”, serverat med ett leende.

Tanten fryser till is:
”Jag har visst betalat!”
”Nej, inte ännu…” säger jag, nu med ett stelt leende.

Hon exploderar, kallar mig för ”jävla luder”, säger att jag stoppat pengarna i egen ficka, med mera med mera. Jag hämtar ägaren, som vet att jag har rätt och som försöker tala henne till rätta men hon vägrar ge sig.

Efter ett tag tar jag min jacka och går, allt medan hon kastar glåpord efter mig. Dagen efter får jag veta att hon till slut bara gått därifrån, utan att betala.

Hon kom aldrig mer tillbaka.

Sommarkrog i Stockholm, sent 90-tal. På detta ställe hade vi alltid nygjord äppelpaj med vaniljsås på menyn. Av någon anledning var det ofta jag som fick göra pajen.

Jag hade precis bakat av fyra nya plåtar med god äppelpaj samt gjord ny vaniljsås då en kvinna runt 60 år kommer in och beställer en portion äppelpaj. Äppelpajen hade knappt hunnit svalna innan jag lägger upp en portion till damen.

En knapp halvtimme senare kommer damen in och vill klaga på äppelpajen:

Jag: Ja, vad är det för fel?
Damen: Den var gammal, smakade konstigt och det var mögel på den. Jag vill ha en ny!
Jag: Märkligt, jag har precis gjort den. Kan jag få se på pajen?
Damen: Nej det går inte!
Jag: Varför inte då?
Damen: Jag har slängt den, över räcket. (vi hade uteservering, med en bergsluttning nedanför)
Jag: Jaha, du har alltså slängt pajen över räcket på uteserveringen, då kan jag tyvärr inte ge dig en ny.
Damen: Nähä, okej. Hej då.
Jag: Hej då.

Någonting säger mig att tanten tyckte att pajen var alldeles för god och försökte få en extra portion gratis.

Blåstället är en fruktansvärt otrevlig och pratglad gammal sjöman. Jag är servitris på en restaurang han ofta frekventerar. Det här hände senast:

Jag: Hej! Vad får det lov att vara?
Blåstället: Jag tar nog fläskfilen gumman.
Jag: Visst! (lägger ut servett och bestick till honom)
Blåstället: Fan, du var ju riktigt duktig på det här med att duka upp.
Jag: Hihi, ja… Jag har ju haft hela sommaren på
mig att öva.
Blåstället: Va? Dig har jag ju aldrig sett förr! Du har ju inte jobbat här i sommar!
Jag: Joo…
Blåstället: Nähä, jag känner ALLA tjejerna här, och dig har jag aldrig sett förr.
Jag: Men… Det har du ju? Du blev ju arg sist för att jag berättade att jag är ihop med kocken när du försökte bjuda ut mig.
Blåstället: Nej, dig har jag aldrig träffat förr, gumman. Hon den där söta, Emma, jobbar inte hon idag?
Jag: Nej, hon har slutat.
Blåstället: Jaha. Ja. Det måste vara därför jag inte sett dig. Du står ju i hennes skugga så att säga.
Jag: Ja, haha.
Blåstället: Ihop med kocken? Ja, stackars jävel. Ge honom lite dricks från mig.
Jag (forcerat): Hihi.

Går muttrande därifån in till köket, pussar på min kock och förbannar fanskapet i blåställ. Fläskfilén råkade bli rätt bränd och klyftpotatisen kall.