Jag jobbade tidigare med butiksdemo. En långhelg skulle jag stå i en liten butik i Vingåker och dema frukt. Hade ett litet bord med uppskuren frukt på några tallrikar. Ricos äpplen och päron var temat den här gången. Folk kom och provsmakade, frågade lite och var glada och trevliga.
Alla utom en.
Det kom en äldre krokryggad dam in, hon ställde sej vid bordet och tog en äppelklyfta och väste surt:
- Är den här god!?
- Alla har olika smak, sa jag med ett leende, därför får man provsmaka.
- Har du ett papper jag kan spotta i, gurglade hon surt och rullade omkring den trasiga äppelbiten och löständerna med öppen mun.
Jag kände mej som ett allmänt frågetecken men gav henne ett papper.
Hon spottade och fräste i pappret och satte det bredvid en tallrik på bordet. Folk såg det och passerade förbi med en rynkad näsa och ruskade på huvudet. Hon tog en päronbit, och det var samma procedur…
- Ja, vad heter det här päronet då, sa hon.
- Det heter Conference, sa jag. Det fick sitt namn efter en päronkonferens i London.
- Det kan det väl inte göra, skrek hon ilsket. Man kan väl inte döpa päron till conference heller! Och för den delen vill inte jag ha utländsk frukt, den är giftig, den besprutas med massor av gift! Jag ska ha svensk frukt!
Folk stod med ögonen stora bakom hyllorna och smygstirrade åt denna fina tragikomiska situation.
Damen vred sej runt hörnet med sin krökta rygg och gick mot den stora fruktdisken.
Häxa, tänkte jag.
Hon plockar till min stora förvåning upp en klase bananer och lägger i sin korg…
Jag kunde bara inte hålla mej!
Jag småspringer fram till henne och säger medvetet med hög röst;
- Snälla damen, det där är bananer, dom växer inte i Sverige, dom är besprutade, väldigt giftiga.

Jag plockar ur bananklasen och sätter tillbaka den i fruktdisken, samtidigt som jag sätter hennes äckelpapper i hennes korg.
Jag har aldrig sett en så gammal dam bli så röd i ansiktet och promenera så fort ut genom butikskassorna.

/Susann

Jag jobbade tidigare på Ica Maxi och där har de ett ställe där man fick lämna in barnen om man inte vill ha med dem i butiken medan man handlar. Jag fick jobba där ganska ofta och det var inga större problem för mig eftersom jag tycker om barn. Det enda problemet ibland var att de var lite för ärliga och öppna.

En flicka 4-år kommer fram till mig och ska ”skryta” lite.
-Alltså vet du vad min pappa han har så stor snopp att den går hela vägen upp till taket.

En pojke 5-år som står bredvid ser lite bekymrad ut.
-Jaha men vet du vad! Min mamma hon har jättehårig mus!
Pojken ser mycket stolt ut.

/Kuttersmycke

På restaurangen där jag jobbar har jag nyligen satt upp en skylt som säger att inga hundar få vistas på uteserveringen, då vi har haft problem med detta. Det är inte ovanligt att gästerna blir griniga över detta och uppträder minst sagt otrevligt. Men här om dagen hade jag en gäst som var något utöver det vanliga. Det var mycket dåligt väder och i princip alla gäster satt inomhus. Den ena dörren ut stod öppen och ett medelålders par med en schäfer ropade på mig.

Mannen: Vi hade tänkt äta här…
Jag: Vad trev… (blir avbruten av kvinnan)
Kvinnan: Men ni har ju satt upp en skylt!
Mannen: Varför har ni gjort det???
Jag: Vi har haft en del problem med gäster som har klagat när det varit hundar på uteserveringen och..
Mannen: Vi tycker inte om barn. Men de förbjuder ni inte?

Jag blir mycket förvånad men tänker att jag inte ska låtsas om den kommentaren utan säger istället: Men idag verkar det ju inte som vi har så mycket gäster där ute så det ska nog gå bra att ha med hunden.

Kvinnan: Men bordet i mitten är ju upptaget?

Bordet i mitten är det enda bordet som det inte kommer något regn alls på.
Här känner jag att jag har tröttnat rejält och säger bara: Ja det verkar så du…

Paret gick sin väg, och tur var väl det. Man kan glädja sig med att de förmodligen inte fört sina gener vidare.

Denna incidenten hände för några dagar sedan. Jag jobbar i en kiosk/café på Ribban.

Kunden: Jag ska ha en kaffe. Vad kostar den? Å en kaka.
Jag: 12kr kostar kaffet och så kakan… 10kr (priset på kakan mumlade jag lite hörbart)
Kunden: Nähä du! Där räknade du fel.
Jag: Nä, för kaffet kostar tolv kronor och kakan kostar tio kronor. 12+10=22.
Kunden: Nä, för det ska jag säga dig! Jag har varit mattelärare i över trettio år! (Vid det här laget fnissar hela kön)
Jag: Okej, men tolv plus tio blir tjugotvå kronor iallafall.
Kunden: Men jag ska ha två kaffe! Å två kakor!
Jag: Jaha, men då blir det ju 44kr.
Kunden: Ja, det sa jag ju. Du räknade fel!
Jag: Hm. Okej, men vad vill du ha i kaffet då?
Kunden: Jag ska ha mjölk i den ena.

*Jag ordnar en kopp kaffe med mjölk*

Jag: Vad ska du ha i den andra då? Mjölk, socker?
Kunden: Det vet väl inte jag!
Jag: Nä, men det vet faktiskt inte jag heller.
Kunden: Jaha, men då får jag väl vara utan kaffe då!!

Sen går kunden iväg med en kaffe och två kakor. Alla gästerna i kön suckade medlidande.

/ Fenix

Kedjan jag jobbar för har som kampanj att folk som handlat över en viss summa får en biocheck för två personer.

En man som är och handlar med sin son lyckas precis köpa för maxsumman och jag ger honom en biocheck. Han frågar vad det är för något och jag förklarar och han stoppar den i fickan och börjar packa. Så stannar han upp och tittar på mig.

Mannen: Betyder det att du går på bio med mig i helgen då?

Jag svarar att det gör jag tyvärr inte men han kan ju ta med någon annan och tittar menande mot hans son.

Mannen tittar på mig, tar upp checken och skrynklar ihop den till en boll och kastar på mig.

Mannen: Då vill jag inte ha den!

Sonen ser besviken ut.

/V