Det här hände på 60-talet när jag gick runt i en klädbutik för att titta efter mammakläder. Jag gick runt i hela butiken, men kunde inte hitta några. Till slut gick jag fram till kassan och frågade var mammakläderna hängde. Tjejen i kassan pekade på ett litet ställ en bit ifrån kassan, där det hängde 5-6 plagg.

Jag: Är det där allt ni har?
Kassörskan: Ja…?

Det blev tyst en kort stund. Tjejen i kassan tittade på mig som om jag kom från en annan planet, och fortsatte:

- Det är inte säsong!  

 
/Birgitta

Klockan är just innan stängning på mitt förra jobb i en second hand butik och en tjej i 18-årsåldern kommer in och köper några kjolar och ser väldigt nöjd ut. Hon betalar och går ut, jag låser dörren och börjar slå ut kassan.

Det dröjer inte många minuter innan jag har en förbaskat sur kvinna i telefonen som är stormtokig över att jag låtit hennes dotter handla kläder. Dottern har faktiskt ätstörningar och har blivit lämnad ensam hemma under helgen, och nu har hon handlat upp alla sina matpengar!

Jag hade alltså bidragit till hennes ätstörning och fått henne att må så mycket sämre, hur KUNDE jag sälja kläder till henne?

Hon hann även predika om hur okänslig och dumma vi ungdomar är, berätta sin livshistoria och berätta hur hemsk dotterns ätstörning är och huuur tragiskt det var att jag sålde kläder till en ung tjej med ätstörningar.

Så kan det gå!

En sommardag kommer det in två medelålders kvinnor och vill reklamera ett par jeans som de sade sig ha köpt för endast 2 veckor sedan och som redan hade gått sönder.

När det var så uppenbart att de bara ville ha pengarna tillbaka efter ett år kunde jag inte bara stå därså jag sade lugnt:

B: När köptes dessa byxor sa du?
K: För två veckor sedan.
B: I den här butiken?
K: Ja, för två veckor sedan.
B: Har du kvittot? Det underlättar för oss se exakt när de köptes och kostnaden på dem.
K: Nej jag har inte kvittot kvar. De kostade ungefär en åttahundra.

(Till saken hör att vi i vår butik inte har dyrare jeans än fyrahundranittionio kronor och den här modellen kostar bara trehundranittionio)

B: Okej, jag säger inte att ni inte har köpt de här men jag känner tyvärr inte igen modellen alls och har fått för mig att det är fjolårets modell.
K: Nej jag köpte de här för två veckor sedan (hon pekar mot en liknande, men mörkare, modell)
B: Det där är samma modell men detta är årets version och som du ser så är det annan slitning och färg. Det lättaste vore om du försökte hitta kvittot hemma så du kan få rätt summa pengar.
K: Men jag har inte det hemma och som du ser är det sömfel på den och jag är säker på att den kostade trehundranittionio.
B: Tyvärr kan jag inte ge dig pengarna tillbaka eftersom jag inte vet hur mycket du har köpt dem för, och det högsta jag kan erbjuda är fyrtionio kronor som är de lägsta priset vi har för våra jeans på rean. Men som sagt, leta upp kvittot hemma så kan vi ordna så du får rätta summan tillbaka.

Kvinnan mumlar fram något otydligt och går därifrån med sin vännina, sur för att hon inte fick som hon ville.

/Kobra

På väggen vid kassan hänger vår högtalartelefon som används för att upplysa kunder om saker eller ropa efter kollegor. Mitt i julrushen förra året så hör jag hur det klickar till i högtalartelefonen och någon krampaktigt krystar fram “Jag har bajsat i rumpan”.

Jag tror knappt mina öron men ser sedan hur en liten unge med besvärat ansikte håller i telefonen. Det är inte ovanligt att ungar drar i telefonsladden, men att de lyckas trycka in högtalarknappen och meddela byxolyckor hör inte till vanligheterna direkt.

I klädbutiken där jag jobbar har vi som policy att inte hänga undan plagg längre än en timme. En lördag kommer en stressad mamma fram till kassan o ber om att få hänga undan 3 trosor över dagen. När jag och min kollega säger att vi tyvärr inte får göra det blir hon tvärarg och skriker:

- Nähä! Men då gömmer jag väl dom då!, och rusar iväg.

Kvar står vi och ser ut som två fågelholkar.